– Det var för ett par år sedan i Cannes. Jag och min nya swimrunpartner Lorraine Axegård gjorde vår första tävling som lag. Första timmen kändes det bra, men sedan var det något i min kropp som inte stämde. Det gick bara långsammare och långsammare, och jag kände att jag var lite väck i huvudet, men jag fortsatte att mata på.
– När vi skulle ner i vattnet satte jag foten på en klippa, och det nästa jag minns är att jag ligger i vattnet! Både jag och Lorraine undrade ”Vad är det som händer?”. Jag kunde inte prata, men vi började simma och det kändes bra igen. Sedan när vi kom upp på land skulle vi uppför en jättelång backe och då var jag på väg utför ett stup… Som tur var fick Lorraine tag i mig, och hon sa till mig att det nog var bäst om vi började gå istället för att springa. Så vi gick bokstavligen i mål, och jag hann precis få medaljen runt halsen innan jag säckade ihop.
Josefine berättar den för vanliga dödliga skrämmande anekdoten med ett leende på läpparna, men med ett tydligt stråk av allvar bakom de isblå ögonen.
– När jag kom hem kontaktade jag sjukvården för att få reda på vad det var som hände. De gjorde en massa tester, men kunde inte hitta något som var fel, och jag har inte varit med om något liknande igen så jag känner mig lugn.
Tur är väl det, för det mesta av den träning som Josefine Jangvert underkastar sig för att kunna mäta sig med världseliten inom swimrun genomför hon på egen hand. Timslånga löppass från hemmet i Höllviken ner mot Skanör-Falsterbo och meditativa simsessioner längs någon av de otaliga sandstränderna. Oavsett väderlek och årstid.
– Närheten till havet och att man kan simma både på den västra och östra sidan är superbra för mig. Skulle det till exempel vara algblomning på ena sidan så är det förmodligen inte det på den andra. Samma sak när det är blåsigt. Nu tycker jag i och för sig att det är väldigt kul med höga vågor, men om jag är ute med en grupp så kan man alltid ta sig till en strand där det är lite lugnare.
Foto: Albin Wiberg
