Rotad i svartjorden på Vellinge Väster

För en liten stund sen öste regnet ner. Nu bryter en blek decembersol genom molnen, lyser upp bethögarna och den våta marken runt boningshuset på Petersro. När Per Larsson tar emot på gårdsplanen känns bilden av skånskt lantliv med vajande säd och gula rapsfält mycket avlägsen. Men runtom oss väntar jorden, redo att bli brukad ännu ett år.

Gården Petersro har gamla anor. Men förr såg boningshuset annorlunda ut. I början av 100-talet förstördes den klassiska fyrlängade Skånegården i en brand. Som många andra här omkring.

– Ja, det var ganska vanligt förr, innan elektriciteten. Man hade till och med ett evakueringshus där borta, säger Per och pekar bortåt Ängavägen. Där bodde folk medan deras gård byggdes upp. Ibland flera familjer samtidigt.

1937 köpte Pers farfar Gunnar Petersro och senare tog Pers far Göran över. Här växte Per upp, med naturen ständigt närvarande i vardagen. Med lantbruket och jakten. Men också Pers mor Ann Margrets arbete.

– Min mor var biologilärare. Så det var aldrig ”där borta vid trädet” utan alltid ”där borta vid björken”. Så man fick liksom med sig det där redan från början, säger Per.

Foto: Andreas Eriksson

För Pers båda systrar låg intresset i de egna hästarna. För Per var det maskinerna som gällde.

– Jag började köra traktor när jag var 7-8 år. Man fick börja med det enkla, som att harva. Pappa på ett fält och jag på ett annat.

Passionen för traktorer har följt Per genom åren. Det blir tydligt när man öppnar de stora skjutportarna till en av maskinhallarna. Där står cirka 40 traktorer, de flesta av dem Pers egna. Majoriteten är av det amerikanska märket John Deere. Med den gröna-gula lacken och den hoppande hjorten på huven. De äldsta är från 30-talet och på ett par av dem sitter utmärkelser för ”Best in Show”. Nästan som hästar.

Att fortsätta familjetraditionen var inte självklart för Per. I slutet på 90-talet bodde han med sin fru i lägenhet, jobbade på företaget Hydrotech och som deltidsbrandman i Vellinge. Det var då pappa Göran ringde.

– Han sa att nu får ni bestämma er om ni vill ta över och flytta hit. Annars är det dags för mig att sälja.

Och så blev det. Bandet till jorden, platsen och det som växer var starkt nog. För det är just det som lockar med bondelivet säger Per:

– Det är fint att se skiftningarna över året och att vara den som får saker att växa och bli till mat. Jag, solen, vinden och vattnet som samarbetar. Och så svartjorden, den är bra att jobba med. Jag gillar också att man hela tiden måste lära sig, göra saker bättre.

Till hjälp har Per haft både nyfikenheten, mentorn Holger Andersson i gården bredvid, och fadern som fortsatt jobba med gården så länge han orkade. Idag har odlingarna vuxit till 160 hektar och rymmer både spannmål, raps och sockerbetor. Och även en del annat, som faktiskt gjort Per Larsson till något av en kändis.

– Det kom regler om att avsätta mark till ekologiska fokusarealer. Då tänkte jag att man lika gärna kunde göra något roligt av det. Första året blev det en svensk flagga av honungsört och senap och andra året en smiley. Förra året gjorde jag Ukrainas flagga. De har skrivit i alla möjliga tidningar om det.

Foto: Andreas Eriksson

Trots kärleken till jorden och grödorna jobbar Per fortfarande deltid på Hydrotech och som brandman. För att träffa folk och kunna bidra till samhället omkring honom.

– I somras, när det bara regnade och säden började lägga sig, då var det skönt att åka iväg till jobbet och tänka på annat ett tag.

För så är bondelivet, att vara beroende av vädret och bunden till platsen. Att åka på semester får vänta till efter skörden och saker kan hända som ställer allt på ända. Som i höstas när explosionen i Sveriges enda sockerbruk i Örtofta fick bethögarna på fälten att bli liggande.

– Man brukar säga att bondens mannaminne är bara ett år kort, för att man ska orka fortsätta. Det är mycket man inte styr över, men det brukar jämna ut sig mellan bra och dåligt.

Än så länge har Per inga planer på att sluta med bondelivet. Det finns fortfarande mycket att lära. Men någon fjärde generation som brukar marken på Petersro verkar det inte bli. De nu vuxna sönerna har andra planer i livet.

– Jag har inga problem med det. Så länge de har skött skolan och varit sociala med kompisar har jag aldrig ställt några krav. Jag fortsätter så länge jag orkar och sen får andra ta över. Så är livet.

Foto: Andreas Eriksson

Läs mer ifrån magasinet Vellinge ICONS, där porträttet om Per på Petersro och mycket annat finns.