Ett systerskap till häst

Är det någon händelse som varit särskilt viktig i er karriär?  

Nicole Holmén(NH): När du vann världscupen tänker jag är speciellt?  

Stephanie Holmén(SH): Vi hör nog frågan på olika sätt. Min spontana känsla för vad som har varit viktigt för att vi ska kunna göra det vi gör är ju hela vår uppväxt. Att det är den som varit viktig.  

Hur har den varit?  

SH: Att vi har haft så himla stöttande föräldrar. Vi kommer inte från en hästfamilj så som många andra kanske gör inom sporten. Mamma har ridit dressyr på hobbynivå. Det var hennrs dröm att bo på en gård och ha hästarna hemma. Pappa kunde ingenting. Vi började på ridskola, men det var ju inte tanken att det skulle bli som det blev utan det har bara vuxit fram.  

Finns det någon skillnad på er?  

SH: Som jag ser det är att Nicole hon kan gå in och tävla på vilken häst som helst utan att hon känner den. Jag är lite försiktigare och behöver känna min häst bättre. Rider fler träningsrundor lugnt och långsamt på säkerhet, sen när jag känner mig trygg då kan jag gå in och tävla, medan hon kan gå in och köra direkt.    

Är det så?  

NH: Ja.  

Varför?  

NH: Det är roligare. Jag känner mig trygg direkt.    

Hur har det blivit så?    

NH: Vi är olika – du är mer perfektionist. Jag är väl lite mer –  ”bara kör”.  

SH: Nicole rider mer på känsla och jag rider väl lite mer med huvudet.  

NH: (skrattar) Ja, så kan man säga.  

Vad tänker man på i huvudet då?  

SH: Nä, men jag tror att Nicole har så otroligt mycket talang och känsla för hästar och hinder så det är så lätt för henne att sitta upp direkt. Det är klart att jag också har känsla för annars hade jag inne klarat av det jag gjort, men det kommer inte naturligt eller jag litar inte på mig själv att jag har det.   

Båda ni har hästar hemma och tränar dem, men Nicole du är catch-rider också – hur hittar man fokus mellan varje uppsittning?  

NH:  Man bara går in i det. Jag får ju lita på att ägarna har koll, men samtidigt är det viktiga grejer jag behöver checka av med ägarna. Att allt sitter korrekt. Att hästen är besiktigad.  

Tränar du de hästarna någon gång eller sitter du bara upp på tävling?  

NH: Det är olika, vissa sitter jag inte på alls och andra tränar jag inför tävling eller en gång i veckan. Det är lite upp till ägaren och resultatet blir ibland därefter.  

Har du någon gång tänkt att du inte vill göra det?  

NH: I det långa loppet vill jag också lyckas och etablera mig. Egentligen är det inte det jag vill syssla med resten av min tid inom sporten, men det är för att ta mig fram och synas, men det är ett sätt att visa min talang för andra.   

Hur skulle du definiera skillnaden på en catch-rider och en ryttare som tränar sin häst hela tiden?    

NH: Du måste ha lätt för att kunna anpassa dig för hästarna och läsa av dem snabbt. Samtidigt vara modig och ha känsla.  

Är det någon gång du säger nej?  

NH: Ja, ibland skenar hästen runt och känns otrygg, men jag har lärt mig av det och nu ber jag om film innan om jag aldrig suttit på hästen förut.  

Du är mamma nu – har det förändrat något?  

NH: Jag tycker mina barn har gjort mig starkare. De har gjort mig mer självsäker på något vis.    

Har ni någon gång känt varandra som konkurrenter?  

SH: (skrattar) En gång. Vi åkte upp till Umeå 2009 och jag red mitt sista junior SM. Så var det bara Nicole och jag i omhoppning om guld- eller silvermedalj. Gissa vem som vann?    

Vann du, Nicole?  

SH: Såklart hon gjorde. Det är hon som vinner. Då tyckte jag att hon kunde gett det till mig för det var mitt sista år.  

NH: Jag tänkte att ska hon vinna får hon väl rida för det.  

Har ni aldrig åkt hem från tävlingar och känt att den andra systern varit bättre?  

NH: Hela vägen hem från Umeå pratade inte Steffi med mig.  

SH: Ja, då var jag en dålig förlorare. 

Foto: Josefine Forsberg

Vilken är den viktigaste tävlingen om året?  

SH: Det är individuellt för varje häst, men det är alltid bra att visa upp sig där det finns mycket publik som till exempel Falsterbo. Ska man vara där behöver hästarna vara redo för det för annars bli effekten tvärtom.  

Hur känns det att rida in på Falsterboarenan?  

SH: Jag tycker det är speciellt att rida in på den stora gräsbanan.  

Varför?  

SH: Vi har inte så många banor i Sverige av den kalibern – den stora utebanan med det fina gröna gräset. De fina hindren. Läktarna – gärna fulla med publik. Den känslan och den atmosfären är sällan man får uppleva.  

NH: Sen är ju Falsterbo speciellt för oss för det är lite som hemma.  

SH: Ja, vi är nästan uppvuxna där.   

NH: Vi har ju suttit på läktaren när vi var små och drömt om att få rida där.  

SH: Ja, och sprungit runt och samlat autografer där.  

NH: Vi hade tävling om vem som fick mest autografer.  

Hur tacklar ni motgångar?  

NH: Jag analyserar och analyserar…så är jag sämst i världen och analyserar…och analyserar. Är sämst i världen och analyserar. Sedan vänder jag det. Om det gått riktigt dåligt så tar det väl en två tre timmar och så kommer jag på vad jag ska träna på och att det går att lösa.  

Det är ju inte så farligt med två tre timmar?  

SH: Du har väl lättare för att släppa en motgång. Jag gräver ner mig lite längre och har ganska lätt för att säga till mig att jag inte är bra nog. Sen tro jag att det händer saker hela tiden, att vi har saker framför oss, så det glöms av när man börjar fokusera på det.  

Det finns kanske inte tid att gräva ner sig?  

SH: Så länge man har tid så gör man det, men det är tur att tiden inte alltid finns. Om man vinner en tävling på söndagen så behöver man ändå vara i stallet måndag morgon. Då ska man göra allting likadant igen som man gjort hela veckan innan och alla dagar dessförinnan.  

 SH: (skrattar) Ja, för ett par minuter inne på banan. Det är lite galet egentligen.  

Vad är det som gör det värt att hålla på med hästar?  

NH: Det har bara varit naturligt att det blev så.  

 SH: Dels att få jobba med djur. Sen just det här att man får de ärliga kvittona tillbaka. Hästarna vill alltid göra sitt bästa. Lyckas vi på tävling är det ju för att vi förberett dem tillräckligt bra i träning.  

Hästsporten har fått kritik – att man tvingar hästen att arbeta – hur tänker ni kring det?   

NH: De springer ju mot hindret själv. Vi får ju ofta bromsa dem till hindret. Vanliga tecken på att de vill är ju att öronen pekar framåt. Så länge de gör det vill de vara med i jobbet.  

SH: Det är viktigt att vi alltid jobbar med hästvälfärden – att vi visar att hästarna gillar detta. Om det blir så att omvärlden, som inte kan sporten, bara tror att det är hästarna som gör jobbet då tror de inte att det är en sport. Det är en ryttarprestation och det är det som är unikt med sporten. Ryttaren är inte bättre än sin bästa häst, men den bästa hästen hade inte presterat utan en duktig ryttare på ryggen.  

Kanske inte presterat över tid, men en eller två tävlingar hade det väl gått?  

SH: Inte på den nivån tror jag.  

Sportens framtid är intressant.  

SH: Det är lätt av man tar den för given.  

Hur hade det varit om ni inte haft varandra?  

SH: Det hade varit sjukt tråkigt och ensamt. Fast vi vet ju inget annat och det är svårt att sakna det man alltid haft. Vi är som ett bollplank hela tiden. Att vi alltid finns där i med och motgång.   

NH: Ibland ringer vi varandra på kvällen och har telefonen på utan att prata. Det är skönt bara att ha någon där.  

Foto: Nicole Holmén

Läs mer ifrån magasinet Vellinge ICONS, där porträttet om systrarna Holmén och mycket annat finns.